fredag 30 juli 2010

Är det bara att säga förlåt?


Är det bara att säga förlåt, så är allt bra igen. Kommer inte de som gjort grova brott för lindrigt undan genom att bara säga förlåt? Dessa frågor är viktiga och berör kristendomens kärna så därför vill jag min syn på detta med förlåtelse.

Till att börja med så är det viktigt att komma ihåg att Gud förlåter allt. Det finns inte någon synd som vi gör som Gud inte kan förlåta. Paulus (som då hette Saul) är ett exempel på detta från bibeln. Han förföljde de kristna aktivt (Apg 8:3) och tyckte det var bra att Stefanos dödades för sin tro (Apg 8:1). Trots allt detta så fick han nåd av Gud och skriver:

(Ef 1:7) I honom och genom hans blod har vi friköpts och fått förlåtelse för våra överträdelser - så rik är den nåd med vilken Gud har låtit all vishet och klokhet flöda över oss.

Så ingen synd, inget brott och inget mord är för stort för Gud att förlåta. Är det då bara att säga förlåt, så är allt bra igen? Här är det viktigt att reda ut vad som läggs i orden “säga förlåt”. Om det menas att Gud endast vill att vi skall säga ordet förlåt, så är svaret på frågan nej. Det spelar ingen roll om jag säger förlåt, utan att mena det jag säger. Tänk dig att du vill att någon skall säga förlåt till dig och du får ett argt “förlåt då” tillbaka. Personen ångrar sig då inte. Han eller hon kanske rent av tyckte att det var rätt åt dig, men säger förlåt bara för att vinna på det eller slippa undan den trassliga situationen. Det är inte ordet förlåt som i sig är poängen, utan inställningen till det jag gjort.

Gud ser mitt inre och mina tankar, så det är omöjligt att lura eller manipulera Gud. Om jag tror att det går att lura Gud, så lurar jag bara mig själv. Gud ser vad som ligger bakom ordet förlåt. Han ser om det är en konsekvens av min ånger och förtvivlan över det jag gjort, eller om det är ett sätt att vinna på det eller ett slippa undan. Gud vill inte bara ha munnens förlåt, utan han vill ha hjärtats förlåt. Om jag säger förlåt utan att hjärtat är med, så är orden inget värt för Gud. Gud ser inte till det yttre, utan till det inre och det är detta som Jesus vill visa med denna liknelse.

(Luk 18:10) "Två män gick upp till templet för att be, den ene var farisé, den andre tullindrivare. Farisén ställde sig och bad för sig själv: ’Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor, tjuvar och bedragare och horkarlar, eller som tullindrivaren där. Jag fastar två gånger i veckan, jag lämnar tionde av allt jag köper.’ Men tullindrivaren stod avsides och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog med händerna mot bröstet och sade: ’Gud, var nådig mot mig syndare.’ Jag säger er: det var han som gick hem rättfärdig, snarare än den andre.

Fötlåtet måste alltså föregås av en ånger. Att vända om från att ha tyckt att det jag gjorde var rätt, till att erkänna och inse att det var fel. Det handlar om att lägga ner sin stolthet och i ödmjukhet inse att jag var inne på fel väg. Det handlar om en omvändelse. Att släppa taget om sin stolthet och säga förlåt är aldrig lätt, men det är en befrielse att göra det.

(Matt 4:17) Från den tiden började Jesus förkunna: "Omvänd er. Himmelriket är nära."

Synda gör vi alla (Läs gärna mer om vad synd är här) och det kan vara svårt att veta vad jag skall göra av min ånger. Kanske vill ingen höra mitt förlåt, men vi kan alltid vända oss till Gud. Gud kommer inte med dom, utan med förlåtelse. Han vill att vi skall vända oss till honom med vår ånger så att vi kan ha gemenskap med honom och räddas. För han vill döma det onda men rädda dig!

(1 Thess 5:9) Gud har inte bestämt oss till att bli offer för vreden utan till att vinna frälsning genom vår herre Jesus Kristus,

Göran

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

tisdag 20 juli 2010

Är det omoraliskt att Jesus dog för våra synder?


Är det inte omoraliskt att Jesus dog för människors synder? Tar inte Jesus i så fall bort vårt ansvar? Man kan få förlåtelse för allt, men borde det inte vara mer moraliskt att stå för det man gjort i stället för att lägga skulden eller synden på Jesus? Dessa tankar är inte ovanliga, men det ligger ett missförstånd i resonemanget som jag skulle vilja reda ut.

Vi människor är ansvariga för våra handlingar. Gud har skapat oss med en fri vilja och ett ansvar. Även som kristen har jag alltså ett ansvar för mina handlingar. Jesus tog aldrig bort vårt ansvar när han dog för oss och det är heller inte så att jag som kristen lägger över ansvaret på Jesus för min skuld. Jag kan alltså inte säga att det är Jesus eller Guds fel att jag för fel. Jesus sa heller aldrig att han var syndig eller hade syndat. Med andra ord så är jag ansvarig för skuldens uppkomst.

Det Jesus däremot gjorde var att ta på sig syndens konsekvens. Han betalade av all vår skuld och skipade på så sätt rättvisan. Syndens konsekvens är lidande och Jesus tog den totala konsekvensen som bortvändheten mot Gud (kärleken) innebär. Med andra ord så tog han på sig helvetesstraffet för alla människors räkning. Varför gjorde han då detta? Jo, han gjorde det i kärlek, för att du och jag skulle slippa. Ingen behöver lida helvetet, eftersom straffet (konsekvensen) redan är utagerat. Det Gud vill är att försonas med oss människor. Han är inte ute efter att straffa någon.

Kan jag då få förlåtelse för allt? Ja, så är det. Det finns ingen synd som är för stor för att förlåtas. Att be om förlåtelse handlar också om att ta ansvar för sina handlingar. Det är att ångra det jag gjort och säga förlåt. Hade jag inte känt något ansvar för synden, så hade förlåtet inte varit mer än bara ord, för vem skulle kunna känna ånger och ärligt säga förlåt för något jag inte känner ansvar för?

(2 Kor 5:19) Ty Gud försonade hela världen med sig genom Kristus: han ställde inte människorna till svars för deras överträdelser, och han anförtrodde mig budskapet om denna försoning.

Gud har tagit ansvar för synden eller skulden och förlåtelsen erbjuds till alla. Jag väljer själv och ansvarar för om jag vill ta emot förlåtelsen eller inte. Förlåtelsen är en oförtjänt gåva, given i kärlek och som bara kan tas emot i tro.

(Rom 3:23) Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus.

Göran

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,
Bild:
FreeDigitalPhotos.net

söndag 11 juli 2010

Är Jesus enda vägen till Gud?


Är det inte arrogant och intolerant mot andra religioner och livsåskådningar att påstå att Jesus är enda vägen till Gud? Borde inte kristendomen vara mer ödmjuk? Detta är inte en ovanlig tanke och jag tänkte ge min syn på saken.

Jesus gjorde många stora anspråk när han levde på jorden och en av dem är när han säger ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh 14:6). En sak som är viktig att komma ihåg i sammanhanget är att sanningen är snäv och exkluderande. Det finns exempelvis bara ett svar på 2 + 3. Alla andra svar är fel. Sanningen är alltså i sig exkluderande, orubblig och skiljer sanning från det som inte är sant. Om nu Jesus inte bara talar sanning utan också är sanning så är det också att förvänta att Jesus, om han nu är det han säger, är exkluderande och orubblig.

Har då alla andra fel? Nej, alla andra har inte fel i allt och ingen har rätt i allt. Vi kan alla se olika sanningar om tillvaron, men sanningen eller vad som är sant påverkas inte av vad vi tror om den. Oavsett om vi tror att jorden är platt eller inte, så påverkar vår tro inte sanningen om jordens form. Sanningen är alltså inte relativ. Den bara är. Vi kan tro olika om sanningen, men sanningen i sig står fast.

Om Jesus talade sanning, så är han enda vägen till Gud. Är det då inte arrogant att tro att alla andra har fel om detta? Nej, för om det är sant så är det inte mer arrogant än att säga att jorden är rund. Människans tro om vad som är sant påverkas av våra upplevelser i livet. Vi har alla haft olika erfarenheter i livet och utifrån detta bygger vi vår tro. Alla människor tror att just deras tro är sann, annars hade vi inte haft den tro som vi har. Hade jag trott att min tro inte är sann, så hade jag bytt tro, för vem vill tro på en lögn. Alla tror alltså att just deras tro är sann och detta är i sig inte arrogant. Ödmjukhet är en nyckel till att finna sanningen.

(Ef 2:8) Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. Det beror inte på gärningar, ingen skall kunna berömma sig.

Ingen kristen kan vara stolt eller upphöja sig själv på grund av sin tro. Tron och räddningen är en oförtjänt gåva given av Gud i kärlek som ingen kan ta åt sig äran för. Den kan endast tas emot i ödmjukhet. Visst kan vi kristna högmodigt föra fram tron, men Gud ger aldrig tron som en belöning, så stoltheten har vi inte täckning för.

Vägen till Gud är den försoning som Jesus gjorde möjlig. För att en brusten relation skall bli upprättad så måste försoning ske. Gud sträcker ut sin hand till oss i försoning genom det Jesus gjorde för oss alla. Gud vill ge oss sanning, evigt liv och vägen till livet. Om det är sant så är det sant för alla och den bästa gåvan vi kan ta emot.

Göran

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,
Bild: FreeDigitalPhotos.net

lördag 3 juli 2010

Kan man vara god utan Gud?


Måste man tro på Gud för att vara god? Om inte så behövs väl inte någon Gud? Detta är frågor som inte sällan kommer och det är inte konstigt, men jag menar att det är omöjligt med någon godhet utan Gud och jag tänkte förklara hur jag menar.

Jag vill börja med att man inte behöver tro på Guds existens för att kunna vara kärleksfull. Att handla i kärlek är alltså inget som kristna har patent på eller äger ensamrätten till, utan oavsett gudstro så kan vi alla visa varandra kärlek. Jag känner många som inte tror på Guds existens men som visar stor kärlek. Men i sammanhanget så är det viktigt att komma ihåg vem Gud är. Att ta bort Gud ur bilden får nämligen konsekvenser.

(1 Joh 4:8) Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek.

Gud är kärlek. Han är inte bara kärleksfull, utan han är kärlekens och godhetens väsen. Om detta är sant, så är det sant oavsett om jag tror på det eller inte. Vem kan då vara god utan Gud?

Det är viktigt att hålla isär att vara något och förmedla något. Vi människor är inte kärlek, men vi kan förmedla det eller drivas av det. Vi är inte godhet i sig, utan vi kan visa godhet och låta det styra våra handlingar. Att kärleken ligger utanför oss själva tyder också allt strävande efter kärlek på. Jag skriver mer om detta i inlägget Kommer kärleken inifrån eller uppifrån?.

Så visst går det att drivas av kärleken (eller Gud) utan att tro på Guds existens, men det goda är Gud. Kärleken är Guds kraft och den påverkar oss alla även om vi kanske inte tror på Guds existens. Den som inte tror på Guds existens kan alltså tro på kärleken och genom tron drivas av den och Gud gläder sig över det. Tron är därför en nyckel till att vara kärleksfull även om jag inte tror på Guds existens. Genom tron kan vi drivas av kärlek (eller Gud). Gud är det godas och kärlekens källa. En källa som vi inte kan vara goda utan.

En annan syn på saken är att om det bara är det fysiska som existerar så blir vår upplevelse av kärlek endast en konsekvens av reaktioner och substanser i hjärnan. Att kärlek i grunden skulle vara något mer än så blir då en illusion. Vi tror bara att kärlek är något rätt och gott. Men om det bara är naturlagar som styr reaktioner i hjärnan, kan då molekyler reagera rätt eller fel? Nej, de bara gör det som naturlagarna styr dem till att göra. Vi upplever bara konsekvenserna. Moral, etik och kärlek kan därför bara existera i vår upplevelse och om upplevelsen är en illusion så kan vi heller inte vara goda i verklig mening.

Kärlek är inte endast substanser eller reaktioner i hjärnan, utan något andligt och verkligt. Kärlek är något som tas emot i tro, något vi kan drivas av, något gott, något som står utanför oss själva och som vi är beroende av. Gud är kärlek!

(Mark 10:18) Jesus svarade: "Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud.

Göran

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,
Bild:
FreeDigitalPhotos.net